De gnager vidare i huvudet, läxan, skriva ner den värsta dagen i mitt missbruk, min hjärna kan inte lokalisera den just nu. Jag hittar bara "bra" stunder. Jag får ångest och dåligt samvete av de.

En härlig sommar morgon, börja med bolaget, ta en bokstav, dra till stranden strålande sol, dricka vin, ta en kork, spinna vidare avsluta natten med en boll, tills allt är ett minne blott, blåslagna knän och man vaknar i en lägenhet någonstans och man jagar en återställare, börja om på nytt, inte ens de är en dålig dag för mig just nu. Det skulle va kul, skitkul för att uttrycka sig så.

Sonen skulle va på ett bra ställe under tiden såklart. Han har det bättre någon annanstans.

Saknar Mangan. Saknar att få punda med honom.. Saknar att bara ha någon, saknar att ha honom, de lilla jag fick ha honom, mysa de vakna nätterna vi hade, de lilla myset vi hade mitt i pundet, minns en liten kyss, en puss, att han höll om mig den natt vi faktiskt inte va vakna ihop, den lilla ömhet jag fick, de är de jag har hakat mig fast på. Hur fan kan funkar min hjärna egentligen??

Hur kan jag sakna att punda när jag väl har 73 fucking jälva rena dagar, inget abstinens??

De känns som att jag skulle kunna släppa allt, se till att min son hade de bra på ett annat ställe, köpa en boll och sen bara gå in i dimman... Det är verkligen det jag vill just nu. JAG SKA INTE.

Rastlösheten är ett faktum, det känns som tiden står still, dagarna går i slow motion. 30 dagars undret som det står om i dagens text stämmer så väl, det var fan som en fucking jävla dans på rosor. Hur länge ska man känna som man gör nu?? Jag är som en slav för klockan och slav för drogsuget, det positiva är väl att jag inte är en slav för drogerna längre, slipper jaga droger och cash till dom. Orkar inte med dagarna, känns som tiden står still, orkar inte göra något annat än att släpa iväg mig på ett möte, bra de iofs, vill inte göra något heller. Vara hemma dra täcket över mig och sova. Vågar inte sova på dagen heller. Är rädd för att nodda bort som jag gjorde den där ggn på jonket, jag ska vara glad att jag ens vaknade den ggn... Vågar inte somna nej, de knäcker mig...

Jag är fan inte redo för min läxa att skriva värsta dagen i pundet, men ja ska fan inte plocka upp heller.

Bara för idag ska jag inte punda.

Just nu har ja bara ånger....

Försöker sätta fingret på vad det är jag känner, så kom det förut när jag skulle skriva min läxa som min sponsor gett mig. En bra och en dålig dag. Jag kunde inte skriva den idag, för en bra dag för mig idag hade vart sommar, hav, sol OCH droger.. Alla sorter. Aktiva vänner, barnledig såklart och bara köra på. Som i somras. Köra på fullt ut, utan avslut, mysigt är de enda ordet jag kan beskriva det. Det är ju det som ska vara den dåliga dagen för i helvete!!

Fuck it.

Saknar Mangan med, varför kan jag inte bara släppa honom?? Jag älskar honom. Idag älskar jag även tanken på att få knarka med honom, ifred.

Va fan är det för fel på mig, jo jag vet. Jag har beroende sjukdommen.

Jag har inte gått på möte idag, det märks både på utsidan och inom mig, rastlös själ. Det gör ont i mig. Ber om sinnerso, det har jag ingen alls idag.

Gud ge mig sinnesro, att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden...

Jag har två bröder.

Den ena är den duktiga som lever upp till ALLA krav. Flickvän, jobb, ja, allt de dära.

Min andra bror är min bästa vän, han är aktiv. Vi har sjukdommen båda två.

Vi är som tvillingsjälar, som själsfränder, ja, precis så. Vi delade allt.

Men det funkar inte att va aktiva syskon. Han träffade en tjej, som var min inneboende ett tag, dom var aktiva tillsammans. Dom trampade in på mitt space, knarkade hemma hos mig, bakom ryggen på mig. I MITT hem. Jag kom på dom. Jag hade varit hemma hos "honom". Istället för att sitta hemma hos min bror hade dom valt att vara hemma hos mig. Jag kom hem med min son och hela lägenheten var upp o ner vänd. Gardiner var ner rivna, allt var kaos. Jag såg även blodfläckar lite varstans. Hon hade då försökt hjälpt honom sätta en panna..

Då såg jag rött. Jag kan inte med tanken att min bror bankar. Jag visste att han gjorde det men inte kunde själv. Att hon skulle hjälpa honom fick mig att bli galen.

Han hade tre  självmordsförsök bakom sig, två med jonket, skulle hon hjälpa honom med det fjärde sen då?

Alla hennes grejer flög ut genom fönstret och dom genom dörren. Har inte pratat med min lillebror på 9 månader nu. Det är som ett stort tomrum inom mig. Jag vet inte om de är tillsammans längre, om han är aktiv just nu eller inte. Jag hör rykten då och då. Jag har smsat han någon ggn då och då, bett han att höra av sig, talat om att jag saknar honom, utan respons. Saknar honom lika mycket som jag saknar min far. Hatar henne. Men ingen idé att harmas henne, hon är för dum för sitt eget bästa ändå.

Jag vill ha min bror tillbaka, men tvivlar på att det nånsin kommer ske. Dagen efter jag hade slängt ut dom ringde han min bästa vän och sa att jag hade fått en psykos, han har aldrig sett mig så arg. Jag sa och gjorde saker jag aldrig gjort förut, så jag kan förstå att han trodde det. Jag har nog aldrig varit så arg heller. De hade ju för fan skändat mitt och min sons hem. Henne kommer jag aldrig förlåta. Men lillebror vill jag ha tillbaka igen....Undra om det nånsin kommer ske?? Det värsta är väl egentligen hur de flesta bagatellsierar detta utifrån sett. De aktiva vännerna. Jag du kanske hade någon sorts psykos.. Fuck that. Låt någon annan knulla ditt hem o din lillebror...

Jag tror jag hoppar möte idag, inte bra ja vet, nya tag imorn. Ber om sinnesro hemma.

Inget hört från honom, ja tror ärligt talat han fattade att de inte var någon bra idé och satte stopp för det själv, jag gillar det inte innerst inne, men vet ju själv att det är bäst så och accepterar det. Inte fan tror jag han ligger sömnlös för de som jag gör. Fyfan....

Dysmorfofobi (BDD) (en. akronym för Body Dysmorphic Disorder), kroppslig dysmorfofobisk störning, en psykisk störning som innebär "inbillad fulhet".

Störningen innebär att man har en bild av sig själv som inte stämmer, samt att man lider extremt mycket av sitt utseende, i så stor utsträckning att det sociala livet blir lidande. Oftast ter sig detta i extrem utseendefixering och ibland till följd av det social fobi. En av ca 100 utvecklar sjukdomen dysmorforbi (BDD). Därmed kan man säga att dysmorfofobi (BDD) är en ganska vanlig sjukdom. Syndromet är lika vanligt bland män som hos kvinnor. Det finns hypoteser om att mellanbarn drabbas mer än andra syskon, men finns ingen forskning som belägger denna fakta ännu.

Vanligtvis föranleder syndromet att "ritualer" formas, till exempel utför olika skönhetsbehandlingar, tränar onormalt mycket, brukar anabola steroider, gör plastikoperationer etc. vissa drabbade anser sig "beroende" av just plastikkirurgi. Även övrig kroppsmodifikation och tatueringar är inte ovanligt.

Situationen för dem som lider av störningen och därmed innehar denna föreställning om sig själva är i de allra flesta fall ohållbar i längden. Den drabbade gör sig själv mer och mer isolerad, för denne är fullt upptagen med sitt utseende. Det börjar med att man förskjuter kolleger och andra sekundära människor, men efter ett tag så börjar man även värja sig för de som tillhör den innersta kretsen (familj och nära vänner).

En person som är drabbad av störningen kan lida så mycket att denne inte kan sköta ett normalt liv. Ofta hakar den drabbade upp sig på vissa kroppsdelar, till exempel näsan, och vissa undviker att visa sig i vinklar som gör att denne tycker sig se motbjudande ut i, vilket kan leda till ett för utomstående mycket underligt kroppsspråk och beteende.

Taget från Wikepedia, hoppas man får göra så, kan inte beskriva det bättre själv...

Jag önskar jag kunde ha någon som helst hum om hur jag såg ut, att jag kunde se något av det andra ser och det som faktiskt står framför spegeln... En enda dag kanske..

Ser bara fel eller ingeting alls, fucking hate it. Kuratorn ska sätta mig på en kroppskännedoms kurs, vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det kanske kommer vara bra för mig, vem vet??

Jag vill gärna få ett grepp om min kropp och hur jag egentligen ser ut, bakom tattueringar operationer osv.

Theralenet är min bästa vän idag. Bara för idag  

Fan va jag harmas då. Hycklare är nog nåt bland det värsta som finns. Säga en sak, mena en annan och göra tvärt emot själv. Fuck it. Stå för din sak.

Harmas på meningslösa delningar oxå, soppa o skit till din sjuka lilla syster, who cares, ah, deras problem är oxå problem, jag vet...

Att vara nr 2 då. Det har jag fått vara allt för många ggr, jag måste banka vett i mig själv och inse att jag bara duger som nr 1. Som med honom, jag var nr 2 i över ett halvår, hans tjej drog till Norge på söndagen, då kom jag o sonen och stanna till torsdag tills hon kom hem. Japp, så va de i över ett halvår och jag aceptera de. Jag skulle nog kunna göra det igen, hur jävla puckat är inte det då?? Iaf med just honom. Älskar jag honom? Är det det som är kärlek då? Inte från hans sida sett såklart.

Jag har sån jävla ångest idag, känns som ett stort svart hål inom mig, helt kall. Har jag drogsug? Jag tror det, vill stänga av. Men har kommit så långt att jag insett att de finns inte på kartan att göra det just nu iaf.

Bara för idag ska jag klara det oxå....

Rastlösheten är ett faktum. Det är verkligen inte bra för mig att ha såhär mycket dötid, jag känner mig mer och mer galen...

Det känns som att tiden står still.

Stirrar ut i intet, in i datorn, in i väggen, lyssnar på musik, that´s about it. Tänker för mycket, på inget, på allt. Vill bort, vill sluta tänka, vill ha en boll, känna hur jag lindas in i bomull, men samtidigt hamnar i helvetet. Fuck asså.

Jag gav upp för längesen.

För längsen, vet inte vem jag är längre.

Jag har ingen pappa att fira för pappa dog långt föra sin tid, två års sen för att vara exakt, i massiv hjärnblödning, en lång story jag inte ens ids gå in på... Vila i Frid pappa o Grattis på din dag   

Min son då, hans pappa?

Han har inte träffat sin pappa på 3 år, jag vet inte ens var han bor. Jag vann vårdnastvisten i våras, han gjorde någat tafatt försök att bli vän med mig på facebook i somras, as if..

Så min son har inte sin far att fira heller. Detta känns lite som en sorgens dag..

Mardrömmarna jagade mig inatt med, jag drömmer verkligen om allt, inatt var det om hyresvärden, att jag ska bli vräkt för jag har målat den där jävla fondväggen, fuck it, låter löjligt, men blir jag av med denna lyan får jag ingen ny. Då är de kört. Men kan man ens bli vräkt för en sån sak? Vad vet jag?

Nästa helg då.

De har jag redan börjat tänka på. Barnledig och helt själv. Scary as hell. Som bäddat för ett jävla återfall. Rastlösheten är ju ett faktum redan som det är. Jag är ju egentligen inte sugen alls. Men sitta själv innanför fyra väggar och stirra i tre dygn är INTE en bra grej. HAN kanske hör av sig, då är jag där direkt, eller hon eller han, eller den eller den. FAN vad jag tvivlar på mig själv... Jag har ju inte ens suget. Kan jag inte bättre än att säga nej... Har jag inte kommit längre??

Jag vet inte.. Har andra förslag för helgen som verkar bättre, som att va med Kitty tex, vilket känns bra, gå på möten och så. Borde proppa helgen med möten. Detta blir nog bra om jag tar det dag för dag.

Bara för idag ska jag iaf klara det, även om det kryper i hela mig. 

Grattis igen paps