Drogsug idag.

Ibland vill jag bara släppa allt. Lämna sonen där jag vet att han har det bra och leva ut mina behov. Jag har behov, jag har ett beroende. Beroende sjukdomen som dom så fint uttrycker de i NA...

Jag har tagit fler tabletter än ordnierat idag igen, är jag påväg att balla ur? Jag vet inte. Jag är barnledig i helgen, börjar redan planera att öla med polarna.

Jag borde boka helgen full med möten istället.

Jag känner inte av gemenskapen, ja känner mig utanför på NA, vad är det för gemenskap dom pratar om, alla kramas och är så glada. Varför och hur? Hur fan hamnar jag i de tillståndet då?

Jag känner mig mer hemma med pixen, polarna och ölen.

Fan asså. Räkna nyktra dagar, vet verken ut eller in.

Bror är vid bättre mod iaf, han ska få ritalinan så fort nedtrappningen på subben är klar. Förhoppningsvis får han dagspermis imorn och kan komma hem hit och umgås med oss imorn.

Just nu ber jag för mitt eget tillfrisknande och min sinnesro och brors oxå.

Kärleken är den som räknas.

De känns som jag har så mycket tankar, ångest och känslor inom mig så jag ska sprängas. De bara byggs på, byggs på och byggs på.

Jag vet liksom inte hur jag ska få utlopp för de. Jag är inte direkt en känslosam person som gråter o lever ut mina känslor, utan samlar på mig istället. Bägaren är full nu. Ångesten är total och sjukdomen i mig MÅSTE döva det med piller och alkohol. Det känns som att jag ska dö annars. På fullaste allvar.

De har inte ballat ur än. Jag har läget unger kontroll. Jag måste hitta en ny sponsor och gå på möte varje dag. Sen har jag läkartid på torsdag, dom måste verkligen hjälpa mig i mitt mående, jag kan inte leva med denna depressionen och denna ångesten. Jag kommer be på mina bara knän. Jag orkar verkligen inte leva såhär. Jag orkar inte vara mamma när jag mår så här, jag orkar ingenting när ja mår såhär.

Ikväll ber jag till min högre makt om sinnesro och tillfrisknand...

Det är inget värdigt liv att leva detta livet med sådan här påtaglig ångest.

Hade sådan panikångest igår när ja skulle sova så jag börja höra röster tom.

Det gjorde mig rädd. Mina lugnade var slut, alltså har jag kommit till insikt att jag inte klarar mig utan de där sockerpillrerna nu när man lagt ner de tunga grejerna.

Jag var på riktigt scared shitless inatt, trodde ja höll på att förlora förståndet eller få en psykos...

Jag kan inte leva utan tabletterna helt enkelt. Jag får acceptera det.

Var på möte idag, kluvna känslor, känner mig nästan tvingad ett gå dit, men skönt när mötet väl är över, ja behöver motivationen och peppningen.

Ja tror NA är det rätta för mig, måste bara komma in i gemenskapen.

Besviken på min sponsor. Hon har inte hört av sig något bortsett från nyår o jul sms. Meningen med sponsor är ju att man ska få hjälp, stöd och motivation. Inget av de har jag fått av henne nu när ja mått som sämst.

Inte ett knyst fören Freddan va på henne om att jag faktiskt va riktigt under isen, då kom ett fabriserat sms som jag inte tog åt mig av alls. Dags att göra slut och hitta en annan sponsor, svårt både och.

Oroar mig för bror, pratade med han idag, lät piggare, dom hade tatt bort nån medicin. Ska med honom och kolla på behandlingshem i veckan.

Ber för han varje dag.

Ber för mig och min son med.

Jag har sån ångest så de känns som jag skulle kunna göra vad som helst för att få slippa. Inte bokstavligt då.

Tankarna går till att jag vill bli en bättre mamma, jag gör så gott jag kan, men man kan ju alltid bli bättre. Jag vill va bästa mamman i världen för min son.

Tankarna går till bror. Han är så nerdrogad nu så det går inte att prata med honom.

Vill han sluta? Har han lurat till sig subben eller har dom drogat ner honom??

Han är iaf okontaktbar och oron är stark. Han ska ju iväg och kolla på behandlingshem imorn. Finns inte en chans i världen om han är i de skicket han är i nu..

Jag älskar honom, ber för hans tillfrisknande och sinnesro.

Det blev lite öl både fredag och lördag. Blev inte ens full, vet inte varför ja dricker. Det stillar rastlösheten för en stund, bara en enda klunk öl. Bara för stunden.

Sen kommer ångesten tio gånger om, så det lönar sig inte ändå. Funderar på antabus. Jag super mig ju inte full, dricker bara på mig mer ångest. Kanske bättre om de inte finns som ett alternativ bara...?

Jag är världen sämsta knarkare och alkolist, jag kan varken knarka eller supa med stil och finess.

Möte imorn, ska försöka gå denna veckan, hitta motivation att hålla mig nykter och drogfri under min barnfria helg. Vila upp mig som den är till för.

God ge mig sinnesro,

att acceptera det jag inte kan förändra,

Mod att förändra det jag kan,

och förstånd att inse skillnaden.

Jag tror starkt på NA, jag är en medlem i gemenskapen.

När jag mådde som sämst gick jag på möte varje dag, ibland två gånger om dagen.

De hjälpte mig, satan vad de hjälpte mig.

Jag tror på NA, de fungerar verkligen för de som ger sig in i de till 100%.

Däremot är jag inte där i tillfrisknandet just nu där jag är behov av NA.

Kanske för ja är lite aktiv, jag tar ett glas vin en lördag när jag är barnledig. Ska jag ta en vit bricka varje gång då? Jag orkar inte räkna dagar och jaga brickor. Jag knarkar inte. Räcker inte det?

Måste jag gå på möte varje dag ändå??

Gör jag fel?

Det känns inte så.

Men andra i NA får mig att känna så, dåligt samvete för att jag inte går på möten. Det ska jag ju inte ha så länge jag fortsätter att tillfriskna.

Nej, ja ska inte ha nån NA ångest.

Jag jobbar på bra ändå.

Min bror, min bästa vän.

Vi är ett igen.

Jag känner riktig lycka för första gången på ett år.

Han las in igen idag, de går som de går. Jag ber för hans tillfrisknande, för hans sinnesro.

Hur det än går har vi varandra igen.

Jag kan andas en helt andetag igen.

Mitt tillfrisknande går bra. Jag drack lite vin i lördags, känns inget konstigt.

Går inte på möten nu, konstaterat att jag inte är i behov av dom just nu, kanske längre fram.

Jag tar det som de kommer, tänker inte pressa mig själv när det faktiskt gå bra.

Mitt liv är fyllt av kärlek just nu.

Känslorna är överallt.

Brorsan drog från avgiftningen för att droga. Det gör ont som fan o rädslan för en överdos hänger över mig som ett åskmoln. Samtidigt är jag så lycklig över att vi är sams igen.

Jag har drogsug, men vill inte knarka.

Jag behöver gå på NA möten, men saknar helt motivation för att gå dit.

Pratat med Mangan på msn ikväll, kluvna känslor där med. Vad vill han? Han talade om för mig att han haft en nattgäst. Why?

Varför pratar vi ens med varandra. Han talar om att han är drogfri bortsett från något återfall, samma här.

Jag saknar honom. Med vad med honom är det jag saknar??

Känns som ett repeat.

ALLT känns lixom meningslöst.

Saknar meningen med/för allt....

Jag känner mig hel igen.

Det knackade på dörren i morse. Det var LILLEBROR.

Vi har inte setts på ett år pga en dispyt.

Han är min själsfrände, min bästa vän. Jag har känt mig tom i ett år.

Han bad om hjälp, hjälp och söka behandling för hans missbruk.

Vi åkte upp till akutmottagning och jag höll hans hand i fem timmar tills han fick gå in på sin avdelning.

Det känns som flera ton sorg har släppts från min själ.

Jag är orolig för hur det ska gå för honom osv, det kommer bli tufft, men jag är lycklig!

Jag har fått tillbaka min bror idag och jag är lycklig.

Jag kan inte beskriva känslan.

Han är tillsammans med henne än och dom älskar varandra.

Jag känner hat mot henne, men måste se förbi det. Jag måste se förbi det som vart och blicka framåt nu. 

ACCEPTERA det jag inte kan förändra.

Detta är en underbar dag.

Jag ber för min bror, jag önskar honom tillfrisknande och sinnesro.