Vet varken ut eller in. Vem jag är, hur jag är, var jag är.

Ensam som fan. Hade det inte vart för mamma och någon till hade jag stått helt själv nu när jag inte är aktiv längre. Tragiskt. Sitter ensam större delen av tiden. Tankarna är väl det enda man har. Hakar upp sig på honom, han sitter iofs inte fast lika hårt JUST nu. Tanken på att vara ensam, tanken på att träffa någon, hur gör man det nykter? När jag var aktiv tog man ju bra tag i någon. Nu vågar jag inte. Man ser någon och har ingen aning om hur jag ska ta kontakt. Jag känner mig bara puckad, för jag vågar inte. Ska jag leva ensamt alltid? Saknar att ha någon, saknar att få känna med någon. Minns inte ens hur det är. En varm famn nu i kylan, fan va nice det hade vart. Vill jag ha någon då? Skulle jag kunna leva med någon? Dela det trasiga jag har?

Jag är ju fan så jävla trasig så jag har ju ingen aning vem jag är längre...

Saknar den jag var. Kommer jag hitta mig själv igen? Förmodligen inte den jag var. Kommer jag hitta tillbaka på ett ungefär då? För nu vet jag inte på ett hum ens vem jag var. Det är tomt inombords. Jag saknar mig själv som fan. Jag vet att jag kände glädje. NU vet jag knappt vad glädje är.

Jag är så jävla vilsen..

Men bara för idag är jag drogfri iaf    

"Du som är så fin" är svaret jag får när jag berättar om Dysmorfofobin http://sv.wikipedia.org/wiki/Dysmorfofobi, inbillad fulhet ja. Jag tycker inte jag inbillar mig. För mig är det verklighet. Tittar på en tom spegel, när jag är nykter är det ännu värre. Känner mig så jävla vilsen. Vilsen, ensam och tom...

Mardrömmarna kommer som vanligt. Inatt i drömmen var jag hos honom och söp och tog tjack. Men kom på en sak när jag vaknat, en positiv grej ändå, jag ser det ju som en mardröm nu. De fucking jävla livet man levde förut. Minns drömmen i detaljer. Den var inte nice. Jag blev inte behandlad väl av honom, fyfan vilken jävla mardröm, blev kränkt till den mildaste grad och jag gick med på det. Är det så det har varit kanske? Ja det är det nog, denna tredje hands grejen, jag det var i tredje hand jag kom efter hans flickvän och drogerna. Jag va ju för fan bara en rolig grej vid sidan av. Jag vill inbilla mig att det inte var så, att jag verkligen betydde något. Men de gjorde jag inte. När det med bror hände såg han en enkel väg ut och slutade bara höra av sig. Nu kommer han nio månader efter och tror att det bara är att skicka ett roligt mejl och tro att allt ska vara som vanligt igen. Jag låter ju honom tro det med, JAG låter det vara så.

Allt hänger på mig. Det är ju faktiskt så. Jag går och funderar på om vi ändå inte kan träffas utan att jag tar mig återfall, om jag kan träffa honom och mörka ett återfall, eller helt enkelt träffa honom ta ett återfall och sedan en vit bricka, det är sjukdommen som talar. Jag ska inte ha kontakt med honom eller träffa honom alls, men har tydligen inte kommit dit än. Min sponsor förstår mig i detta. Det känns som en lättnad. Jag behöver tänka på mitt tillfrisknade, inte på honom, inte på att jag måste ha någon. Jag måste lära mig att känna att det är ok att sakna att ha någon. Att de är ok att känna saknad och att känna sig ensam. Det gör vi ju alla någon gång...

Jag har vart på möte varje dag i helgen, det har hållt mig ovanför ytan.

Vart så tomt utan min son denna helgen, nu kommer han snart hem, älskade unge  

Saknar min son. Saknar så jävla mycke. Det är så jävla tomt..

Trist att vakna utan honom, brukar inte sakna honom såhär mycket. Helst av allt vill jag att det ska vara söndag så han skulle komma hem idag. Men det är snö idag så han lär ha urskoj ute nu. 

Känner mig mega depp, vill bara dra täcket över huvudet och sova. Sov 11 timmar eller nåt inatt så det är bara att glömma. Lovat bort mig idag, men orkar inte.. Kanske nåt möte.

Känner mig så ensam. Det är så tomt. Saknar. Saknar min son, saknar pappa, saknar lillebror, saknar att ha någon, saknar glädje, saknar skrattet, lycka.

Vill bort.

Ska jag lägga in mig?

Kan mamma ta skrutten?

Blir de bättre då?

Soc kommer va i röven på mig då, så det känns nästan uteslutet. Får bita ihop som vanligt..

Behöver en plats där jag kan vila...

Drogerna känns långt borta iaf.

Bara för idag kommer jag utan tvekan va helt ren iaf.

Ja att Mangan hörde av sig kom vi fram till idag att de påminde mig om hur jävla ensam jag faktiskt är. Det är det jag sörjer mest just nu. Reda ut mina fucking jävla känslor går fan inte. Jag är ensam. Det är kanske inte ens honom jag saknar. Tårarna bara forsade, skönt. Vem vill leva helt ensam? Jag saknar att ha någon... Saknar så det gör ont. Någon som faktiskt bryr sig om mig. Han brydde sig om mig, men inte på det sättet jag ville, jag var ju bara nummer 2 i ordningen, nummer 3 om vi räknar med drogerna.

Idag var en jävla tung dag hos kuratorn, vi pratade om mina självmordstankar, visst finns dom där när det är som jobbigast, ibland känns det som att jag bara inte orkar må så här mer.

Hon tyckte jag skulle lägga in mig. Det går inte. Jag måste finnas för min son..

Tankarna flyger idag..

Jag vill veta vem JAG är,hur JAG ser ut. Kommer jag alltid vara ensam?

Barnledig helg.

Nog för ett återfall känns långt bort som jag skrev tidigare, men de gnager i hjärnan. Nu när jag har lämnat sonen på dagis och inte får hem han igen fören på söndag känns det nära.. Fuck de är tungt. En lättnad för visst, jag behöver ensam tiden, men vad ska jag göra med den??

Jag är så grymt sugen på att bara köra racet, dra iväg och punda järnet. Men förnuftet säger nej. Men suget finns där, fan vad det finns där. Att bara ringa nån gammal bekant, köra all-in. Men dom dörrarna är ganska stängda då ja gjort mig av med alla nr osv, vilket är jävligt bra.

Eller att bara sätta mig på vagnen och åka till Mangan, ringa på och bara överaska. Det värsta/bästa är att jag inte ens minns var han bor, fatta den då, vi var tillsammans i över ett halvår och jag bodde så gott som där och jag minns inte ens var det är, that just about sums it up... Fuck alltså. Vad är det jag saknar då egentligen?? Det där lilla man fick, det är det lilla man minns, den lilla ömhet man har greppat sig fast i och krampaktigt håller sig fast i, en liten puss, en liten kyss, en kram, sexet, jag minns inget dåligt ens.

Det blir inga möten på förmiddagen, ska till kuratorn, tur att de funkar med henne, det ger mig något.

Men ska på TGIF möte ikväll, mysigt.

Vad svamligt detta blev..

Kanske för tidigt att säga, eller nej föresten, det är det inte, bara för idag ska jag vara nykter och drogfri oxå!

Det blev inget möte för mig idag. Inte bra jag vet. Men samtidigt känns ett återfall långt borta. Jag har lixom stängt alla dörrar. Det är väl Mangan där på vinst och förlust att han skulle svara på ett mejl. För jag har raderat hans nummer för längesen och han har INTE mitt nya. Bolaget ligger iofs precis över gatan, men det frestar mig inte ens. Det är dom där pixen och den där bollen som suger isf.

Nej, det ligger långt bort faktiskt. Fan vad skönt det var att skriva det då!

74 dagar idag eller något sådant, jag är fan ganska grym ändå. Tack vara mig själv och NA. 

Tiden står stilla ja, jag blir galen på detta, det känns som jag går i sirap under dagarna. Jag får panik bokstavligt talat, värst är kvällarna. Dom jag brukade döva med öl och tabletterna förut. Det kan ja ju inte längre, vill inte heller. Eller vill och vill, klart att en del av mig vill, det är ju lättare att inte känna. Men jag vill ju vara nykter.

Men jag klarar inte av denna dötid.. jag blir galen på riktigt... Tittar på klockan konstant. Vill bara att dagen ska ta slut. Lägger mig vid 20 när min son somnar så jag slipper vara med längre.. Hur tragiskt är inte det då.

Tack NA, bara för idag har ja vart drog fri med.

Så kom de i drömmen inatt.

Jag knarkade, satta o delade upp tre gubbar med en utav mina gamla kranar, mitt i Nordstan

.   

Drog i mig allt på en ggn, ångra mig och slängde i mig så många pix jag kunde för att kunna sova sen. Valde att mörka allt för NA för jag skämdes så, hur puckat är inte de då? Sen blev drömmen bara värre och värre. Vaknade i min säng som att någon hade satt på duschen över mig av svett. Skräck. Hur fan kan jag ha sug efter droger egentligen. Det är ju ett pissliv att droga. Ett liv fullt av ångest, att försöka döva ångesten som bara blir starkare ju mer man försöker döva den. Fyfan vilken jävla natt alltså. Den har natten önskar jag inte någon. Jag tro inte ens jag har något sug idag. Bara ångest. Ångest över hur fan jag har levt mitt liv de senaste åren. Försökt döva smärtan men bara gjort den mer djup och satt den längre in i själen. Jag saknar mitt gamla nyktra liv. Det kommer aldrig bli så igen. Såren är för djupa. Jag saknar så mycket. Inre ro, ja, jag hade faktiskt det en ggn, Att gå och lägga mig på kvällen och somna utan hjälp av mediciner. Att skratta och må bra, ett liv utan mediciner. Att leva nykter helt och hållet utan sug. Att må BRA.

Kommer jag nånsin hamna där igen?

Jag saknar min lillebror så de gör ont, kommer jag nånsin få tillbaka honom?

Jag saknar min pappa, som jag inte pratade med de sista 6 månaderna av hans liv på grund av ett löjligt gräl.

Jag saknar mina gamla vänner som tappade bort mig och jag dom pga mitt missbruk.

Jag saknar mig själv som jag tappat bort i missbruket, jag vet inte vem jag är längre.

Jag saknar att känna glädje.

Jag saknar en vanlig dag, att känna mig som vanligt, vanlig glädje, vanlig sorg, vanlig lycka, bara vara som vanligt.

Jag vill kunna se mig själv i spegeln och se något, jag vill veta vem jag är och hur jag ser ut.

Jag saknar mig själv, som jag var innan missbruket.

Missade morgonmötet idag, hoppas jag hinner med lunchmötet. Jag behöver verkligen möten just nu, de är dom om håller mig över ytan.

Bara för idag ska jag fan vara drogfri oxå!