Jag börjar dagen med ett par Lyrica som jag har kvar, men som inte står på min medicinlista. Knarkar jag då? Det har bara jag svaret på och svaret är ja.

Jag längtar bara till nästa helg när jag är barnledig så jag kan få tag i Mangans nr eller dra till C igen. Längtan och suget är så stort att ja inte vet hur jag ska hantera det. Jag försov mig till mötet idag. Det spelat egentligen ingen roll, för jag hade planerat att ta dom där lyrican iaf. Får att palla den där dejten. Varför skulle jag gå på den överhuvudtaget? För att slå på mig själv.

Jag verkar få ut något av de.

Jag tillåter mig själv att bli kysst o tafsad på i utbyte av lite kläder från H&M.

Jag känner mig som en knarkande slampa.

Jag tror jag fått svar på min fråga nu. Jag älskar honom, saknar honom, han har lämnat en tomhet inom mig. Jag hoppas jag någon dag kan få ett avslut på de vi "har", för de har inte avslutats. Men de jag saknade mest va drogerna, de var sug jag kände. Jag fyllde de tomrummet en stund. Nu har jag ett tillfälligt lugn inom mig. Jag gick på möte idag och kapitulerade helt, fan vad bra det kändes. Kärleken där är obeskrivlig. Jag ska inte räkna dagar nu, ja ska fokusera på stegarbetet, som äntligen fyller tomheten och rastlösheten inom mig. Knappt tittat på klockan idag ens. Suget att gå ut är borta för denna gången. Jag kan inte säga att det inte kommer hända igen. Jag ska inte tänka på det, jag ska tänka på mitt tillfrisknande.

NA I O U JUST 4 2DAY   

Så kom de. Jag tror att jag redan hade bestämt mig, eller jag tror inte, jag vet. Jag var barnledig och sugen, suget blev för stort. C messa och fråga om jag skulle komma. Jag tog några pix och undra om de skulle stanna på de och några öl. När jag kom dit dröjde de inte länge innan tallriken med koks kom fram, sen var de full fart. De var så javla skönt att glömma allt för en stund. Glömma Mangan, glömma bort att va duktig. Jag var trött på att vara den duktiga jag.

NU kommer dilemmat. Det jag undrar hela tiden, vill jag verkligen va clean. Klart jag vill vara ren för min sons skull. Men kan jag hålla mig till när jag är barnledig då? Nej, nu är det sjukdomen som pratar. Jag är sjuk, jag har beroende sjukdomen. När jag vaknade i morse hos C öppnade jag en öl de första jag gjorde, C hällde ut den och sa att nu hade jag gjort en tabbe, gör de inte till två. Tack C.

Nu är jag hemma nykter, med ångest. Tre månaders brickan hänger på kylskåpet. Jag ska gå på möte imorn och kapitulera och ta en vit bricka igen...

Skulle sova ut tänkte jag, F ringer och väcker mig kl 10 trots att han vet att jag är barnledig, noll respekt känns de som. Kom hem tolv igår efter vart tjacktaxi. Vafan. Hur hamna jag där. Jo för alla mina vänner är fortfarande aktiva. Ska jag säga upp kontakten med den sista jag har kvar har jag ingen kvar. Hon ville inte ta tjack igår, han ville. Jag kunde inte låta bli att stirra på hans armar. Två blåsvarta hål i armvecken. De gör mig spyfärdig. Jag har aldrig satt nålen i armen. Inte är jag en bättre knarkare för de. Jag inbillar mig de. Men så är det inte. L berätta att när hon kom hem till mig efter hon vart med mig upp på psyk vid en av vändorna hade hela lägenheten vart full av folie, jag hade suttit och rökt allt i pixväg, en desperat jakt av ett rus. Precis samma sak som en sprutnarkoman letar efter en ven. hur fan kan jag dömma? Jag är dum i huvet då. Jag är lika vidrig jag. Jävla knarkare.

Jag är sne idag märker jag. Inget blir som jag tänker de. Ringde C igår, tänkte om vi kunde hänga lite o sen ha sex, har inte haft de på lika länge som jag vart clean, alla behöver ligga. Men ja understryker hänga lite innan oxå. Fick ett mess halv ett inatt, så hans avsikt var bara att ligga. Som vanligt med killar och mig. Jag är bara ett fucking knullobjekt. Jag tror jag är lite sne för jag såg nog chansen till ett återfall där med som han nog medvetet såg till att jag missade.

Mangan gnager sig fast, saknar, älskar, hatar, älskar.

Köpa julklappar till sonen idag, gör mig oxå sne, har inga cash.

NA´s talardag i kyrkan idag med, kika dit med Dolly och F en sväng.

Jag ska bara för idag va nykter och drogfri med, klarade mig igår tack vara ödet känns det som..

Äntligen hemma. En långdragen tur för att färga håret. Ångest laddat. De är mysigt att få träffa L och B men jag har ingen ro i kroppen för att umgås. Jag får panik av bara tanken. Tycker bara allt folk gör blir utdraget och jobbigt och med det menar jag inget illa. Jag fick iaf håret färgat. Kvällen slutade med ett gräl dom emellan för att B bestämde sig för att dra och köpa en gubbe tjack och L inte ville. Grymt jobbigt att stå mitt emellan en sån sak. Jag va iaf chaffis åt B som hämta sin gubbe hos P. Vilket påminde mig om Mangan... Vilket gav mig mera ångest. Vi var ju där ett par gänger i veckan tillsammans och handlade och satt sedan och "kärlekspunda" tillsammans. Fan vad jag saknar det och honom. Jag har inget drogsug, jag saknar bara det jag fick ut av drogerna...

B trodde inte alls att han mena nåt illa med det han skrev på Facebook. Nu känner jag mig bara löjlig som tog bort honom.

Jag är trött på min ångest, trött på min sorg, trött på min saknad efter drogerna och trött på min saknad efter Mangan.

Jag vill lära mig att leva i nuet.

Jag har iaf klarat en dag till.

Vem är du? Frågade kuratorn idag. Jag vet inte var mitt svar. Jag har inte en fucking jävla aning. Jag Vet inte när jag tappade mig själv heller. Men när jag tänker på de är de nog när jag tog tjack första gången. Det är precis som jag såg mig själv gå ifrån mig själv då. Detta är 7 år sen.

Jag saknar mig själv. Jag va fan en bra människa, en kul prick.

Jag vill hitta tillbaka till henne. Det är fan mitt mål.

Jag har gråtit sen igår. Börjar med steg ett. Där står det att den tomhet man känner efter drogerna kommer man såsmåningom fylla med andlighet, damn it vad jag ser fram emot det! Jag vet inte, ja sitter nog bara och snurrar tilll det med stegen nu, känns jobbigt att störa min sponsor, trots att ja vet att det är de hon är till för.

Barnledig helg. Ska iväg till L och färga håret sen bara slappa och mysa. Släpa iväg mig på nåt möte.

Bara för idag ska ja va drogfri och nykter.

Jävla skitknark som stulit så många år från mig...

Så tog jag mina 90 dagar idag, de e tamejfan tre månader ju!

Jag är inne i period när jag sörjer. Jag sörjer pappa, han är borta och jag har inte riktigt tatt mig tid att sörja, jag har inte vågat. Han dog för över två år sen och jag har inte sörjt än. Jag vet inte om jag nånsin kommer våga släppa ut det. Det känns som jag kommer dör av sorg då. Jag vet inte om jag klarar de.

Jag sörjer att jag förlorat min bror i missbruket, han lever än, men jag har förlorat honom, bara en tidsfråga hur länge han lever känns det som. Jag saknar honom med hela min själ och hela mitt hjärta. Han var min bästa vän.

Jag sörjer drogerna, att jag inte kommer droga mer, det låter sjukt, men så är det. Jag vill inte droga mer. Men jag sörjer de. Drogerna hjälpte mig att fly.

Jag sörjer att jag är ensam, ensam är fan inte stark. Ensam är ensamt. Hade jag inte haft mamma, min sponsor och Dolly hade jag inte vart ren idag.

Jag sörjer mina handlingar från mitt aktiva liv. Den skada jag har orsakat de jag älskar. Jag har fan bara trampat fram rakt över dom, pga att jag är en jävla pundare.

Jag trodde jag skulle vara glad när jag tog den där brickan på mötet idag, men det kom bara tårar. Jag vet inte varför jag är så ledsen. Det känns som att ingen bryr sig om att jag kämpat i tre månader nu. Jag är väl helt enkelt ledsen för det känns som att jag gör detta helt ENSAM. Nej, jag vet faktiskt inte varför jag är ledsen. Det är för jag känner den tomhet de står om i literaturen. Den tomheten som drogerna lämnar efter sig. Den tomhet man ska fylla med andlighet. Jag ser fram emot det. Jag vill inte vara ledsen mer.

Jag har börjat med stegen nu, jag ska verkligen kämpa med mig själv.

Jag ska klara de här och va drogfri bara för idag. 

Tack NA.

Jag är fan ensam. Stämmer det verkligen att ensam är stark?

Ibland känns det så, ibland känns det inte så.

Jag kan inte släppa M. Fick veta att hans bästa vän har hittats död, förmodligen gobben och pix. Jag känner i hjärtat vad han lider. Skickade ett mejl till han och beklagade. Vad spelar det för roll, han tycker ju ändå bara att jag är ett luder...

Men jag vill visa att jag bryr mig ändå. Jag funkar så.

Hur fan kan jag fortsätta att älska honom? Han tycker ju inte att jag är något värd..

Fan va ont det gör. Det har gått ett år sen ca sen vi träffades nu. Vi hade jävligt kul ihop men var inte bra för varann har han sagt till en gemensam vän. Kända han något för mig? Han sa öga mot öga att han älskade mig.. Var det lögn?

Jag säger som Håkan Hellström sjunger;

"Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar mig."

"Mitt hjärta är ditt att förstöra. Skratta åt mig så kommer jag kanske över dig..."

När fan ska jag släppa honom? Det gör ont i hela kroppen. Är det verkligen honom jag saknar eller är det missbruket vi delade?? Kommer jag någonsin få veta? Jag tror inte ens han reflekterar över att jag tatt bort han från Facebook, gjort det för många ggr för att han ens ska bry sig... Han tycker säkert bara att jag är löjligt och tänker inte ens på att han mellan raderna skrev att jag är ett jävla luder.

Varför sporrar inte de mig då? Att han tycker de. Är det ok att han tycker så. Om han sträckte ut en hand skulle jag ta den då? JA. Det känns fortfarande som mitt återfall ligger i hans händer, inte att de skulle vara tack vare honom, men utan att jag skulle ta chansen då, jag e fan inte stark, jag är svag för honom och vårat missbruksförhållande. Jag är kär i det vi hade och jag älskar honom eller det vi hade. När ska jag få svar? När ska jag släppa honom?

Håkans texter ekar, med hans drogromantiserande...

"Vi två hör hemma i ett rum med inga andra."

"Jag kommer inte älska dig för resten av livet."

Jag vet att han inte bryr sig...

90 Dagar, 3 fucking månader imorn!!

Bara för idag ska jag vara nykter och drogfri, trots drogsug.