Är nog det jag är, orkar inte känna efter ens...Nu har det vart tyst ett tag. Jag har inget sug efter drogerna heller. Det är lugnt med andra ord. Då kryper det i mig. Är det ens meningen att det ska vara lugnt i mitt liv, är jag menad för att leva i lugnet?

Mardrömmarna finns där, D kommer och kräver att jag ska kränga för att gottgöra honom, annars kommer dom där jävla färgerna och gör det surt för mig, känns som en verklig jävla dröm. Han är pist på mig och jag har inte ens gjort honom något. Att jag att ska ta på mig fucking jävla bördan..

Skenet utåt då, mina 69 dagar, åh jag är så himla duktig, de går så bra, jag e så glad. Bullshit. Jag undrar om jag inte hade de bättre när jag va bäng ibland, den som har de bra nu är min son och det är det det handlar om. Det är det jag inte får glömma. Sluta tycka synd om mig själv och kämpa på för hans skull.

Ibland känns de som att han faktiskt skulle ha det bättre nån annas stans, hos någon som faktiskt orkade, jag orkar verkligen inte va den glada duktiga mamman 24/7. Undra om jag någonsin kommer va det, fick en bok av kuratorn; Handbok för föräldrar med psykiska problem. Hur fan känns inte det då?? 

Jag kämpar ju verkligen, jag vet att jag är en bra mamma, min son älskar mig, men jag kommer aldrig va/bli en bullmamma. Jag älskar min son över allt annat. Nä, fuck it va jobbigt de blev...

Det är att leka med eld när du drar upp de här igen. De gör ont. Det fanns en kärlek, du fick för stor del av mitt liv. Det var för längesen för att ens komma ihåg. Jag har börjat på nytt, det vet jag när jag ser dig, vart har du tagit vägen? Du är kvar med samma folk, kvar i samma damm, blir glad av samma rus. Jag har ju för fan gått vidare. Jag försvann för längesen. Jag gav upp för längesen... Visst finns de dagar som de kan göra ont, visst finns de dagar som jag låtsas som förut, jag kanske vill att de ska va så för en kort stund. Du fick för stor del av mitt liv, jag kunde inte andas till slut. Jag gav upp för längesen, jag gav upp för längesen...

Jag vill att de ska va vi i drömmen, i verkligen finns inte du och jag, vi är som ler o lång halm i missbruket, vi drar ner varann, borde blocka dig igen, säga nej, förnuftet säger de, varför gör jag inte det? Varför, cuz I love u....

Inget svar på mitt mejl, dialogen dog ut, antar att han är "nykter" igen, jaja, konstigt nog berör det mig inte lika mycket som det brukar, någonstans på vägen har jag kommit kanske, eller så är det alla mediciner man äter. Va vet jag. Jag älskar, hatar, saknar. Så är det bara. Fan känner mig stark idag igen. Kanske för jag fick sova inatt, drömmarna finns kvar, fucking drömmar, kan ju bli galen för mindre. Men är det bara störda drömmar jag ska leva med så fine just nu. Bara för idag tänker jag vara utan oxå.

Förbjuden dialog, ja den finns där redan, jag kan inte låta bli, det är lika lättsamt som föriut dig och mig emellan, vi kan snacka om allt, inget känns konstigt, det känns bara så lätt. En sak som avviker är att jag är inte sugen på pixen eller saknar dom, eller vill till dig för dom, det är fanimej dig jag har saknat, legat vaken hela natten och tänkt på det. Däremot har tror jag inte det är så för dig. Men det är en lättnad för mig, att jag inte vill gå ut och bara plocka upp, utan att det faktiskt handlar om att jag älskar dig, om inte du älskar mig kan jag inte ändra på det.

Delade om dig idag, det kom massa tårar, men det böver jag, jag har inte tilåtit mig själv att sörja dig. Det ska jag göra nu. Vi får se vart våran dialog leder, kanske vi ses, kanske vi inte. Kanske plockar jag upp, kanske jag inte. Jag vill inte iaf.

Så jävla tacksam för gemenskapen och programmet, alla kramar och uppmuntrande ord, de gav mig hopp. Stannar där.

Så kom de där, de där mejlet från han, jag som för en stund idag inbilla mig att jag släppt han idag. Han skulle nödvändigtvis göra sig hörd på nåt vis, ja va givetvis snabb på o svara, så jäkla puckat, fan fan fan... Nu flyger tankarna som dartpilar i hjärnan, dra dit o få sig nåra pix, en lina o ligga, eller va duktig, dra dit under dagen, bara ligga o låtsas vara kära som förr och utan drogerna. Fan fan fan fan, love him, fuck him. Love him?

Jag ska inte, jag får inte. Va fan e de jag känner för denna människa egentligen, är de drogerna eller är det honom jag "älskar".

Möte imorn, tur att jag har Kitty att ventilera med, ska snacka med min sponsor med. Jag får fan inte trilla dit. Bort med han.

Känner mig så grymt tom, försöker tänka och de e bara noll, tankarna går bara bort till intet. Oroar mig, oroar mig för allt, för min son, vad jag har utsatt honom för under tiden jag har vart aktiv, om jag kan ställa det till rätta. Om jag kommer falla tillbaka. Just nu känner jag mig förbannat stark, som att inget kan stjälpa mig, det är nog fel, det kan nog föda högmod. Jag behöver möte, bara en dag utan känns, imorn för jag dra mig i väg, trots pissväder, trots att jag inte har någon att gå med. Känner mig ensam där med, borde inte, det har iofs blivit bättre, delningarna kommer jag nog aldrig lära mig att göra, för feg för de, ja kör mina delningar här, skiter i om nån läser eller inte, fär ur mig det jag vill iaf. Saknar honom inte lika mycket idag, kanske är det för jag gjorde som jag blev tillsagd, tillät mig själv att tänka på honom, helt plätsligt är han inte lika intressant längre.. Fan vilken lättnad. Släppt Danne med. För denna ggn, fan va skönt. Lite sinnesro. Va på "dejt" idag, lite bekräftelse att man fortfarande "har det", fy fan va puckat. Men de va iaf bara en oskyldigt kaffe. Kom iofs hem med nya underkläder som han betalade åt mig, puckat de med. Men min värld är puckadd, tror aldrig jag kommer kunna ändra på de, bara göra den lite mindra puckad kanske... Klarat de bara för idag med. Tankarna finns hos min vän som plocka upp igår   

Saknar båda, vet inte vilken plats dom har i mitt liv egentligen, är det kärlek? Den ena tog för stor del i mitt liv, jag kunde inte andas tillslut. Jag vet när jag ser han. Jag gav upp för längesen. Älskar jag honom? Eller älskar jag han för det vi hade ihop, missbruket, sexet, låtsas relation bakom ryggen på hans flickvän?Jag ska ju tillåta mig att tänka på de, tänker jag för mycke på de då, kanske, men inte gå till handling, jag vill ju bara åka dit, ta den där första, ska inte, vill, ska inte.

Pundare. De e jag. Tack NA, tack vare NA finns jag idag, jag längtar inte efter döden idag, jag längtar efter att få leva, jag längtar efter lycka. Jag tänker ta mig fan hitta de, utan honom, utan dom.

Va är det med Danne då, varför fastnade han med då, jo han gav mig inget, men han tog hand om mig på nåt vis, jag saknar de, han ”älskade” mig oxå vid sidan av och de dög för mig. När fan ska jag lära mig att enbart det bästa duger, jag förtjänar det bästa. Jag vill bli älskad på riktigt, inte bara på deras villkor.

Jag har så jäkla mycke som måste ut, kommer väl blogga ur mig tills ja blir tom nu när jag väl börjat.

Bara för idag har ja klarat de igen...

Att aceptera mig själv som jag är, pyttsan, det kan jag bara inte, undra om jag nånsin kommer kunna de? Kommer jag lära mig det genom stegen?

Just nu vandrar tankarna till att vara med någon, specielt honom, är det han som är den, nej, jag tror inte det, det är han som sitter på pixen, pixen som leder till första bärsen som sen leder till att köpa den där efterlängtade bollen, fuck it asså... Det finns inte på kartan om man kollar i facit. Jag förlorar allt då. Hur kan jag ens överväga de. Tillbaka till att vara med någon, jag vill bara han NÅGON, hur dumt låter inte det då, ha någon bara för att ha någon, förut har de nästan kvittat hur jag blivit behandlad, så känns de nästan nu, söker ju för fan som en jävla hök vart jag än är, han då? Han, han, han? Som tur är så kastar jag mig inte över allt o alla utan pixen. Jag får aceptera läget ja, aceptera de jag inte kan förändra, låter som en jävla klyscha men de är ju fan så. Jag ska nog lära mig att leva utan någon, tills jag kan lära mig att leva med mig själv kanske... Damn it va svårt de är. Saknar honom, saknar pixen, saknar de inte alls egentligen, vill leva som vanligt, hur fan man nu gör de, vet inte längre. Tur att jag har de få jag har kvar, att jag har gemenskapen och mötena att gå på, annars hade ja tappat bort mig ännu mer än jag gjort. Vill hitta mig själv igen, den glada jag jag faktiskt är, vara den glada jag tillsammans med min son och bara tillåta mig själv och må dåligt ibland som vanliga människor gör....