Fick mess av en annan mamma ifrån NA igår. Hon va barnledig och kämpade med sig själv att inte gå ut. Hon skrev att hon vill känna sig som sig själv igen.

Som jag.

Jag vill ändå hitta min identitet utan drogerna.

Kommer jag nånsin göra det??

Det gnager i huvudet på mig. 

Nästa helg, barnledig, knarka och supa.

Ska jag lyckas vända på det tänkande i veckan med möte varje dag?

Vill jag vända på de? Jag vet ju inte...

FUCK IT.

Jag har redan använt idag...

Åt helvete med mig själv. Åt helvete med mig själv som slår på mig själv.

Vill hitta mig själv utan dorgerna, ja, jag vill det.

Jag är så trött...

Så trött på att änvända,

trött när jag använder,

trött när jag inte använder,

trött på att vara jag,

trött på att inte veta vem jag är.

trött på att vara vilsen.

Jag använder för att leva och lever för att använda.

Jag hatar mig själv, jag tror det iaf.

Jag vet inte vem jag är, jag är så jävla vilsen och hittar mig själv så fort jag använder. Som i lördags. Jag kunde vara mig själv, men i själva verket va ja bara en full och pixad idiot...

Jag är trött på att inte veta vem jag är...

Jag är så jävla trött och trött på att vara trött..

Det känns som att jag inte bara kapitulerar inför drogerna, jag kapitulerar inför allt just nu. Jag känner bara för att lägga mig ner och ge upp.

Jag har verkligen tappat bort mig själv i allt detta. Jag vet verkligen inte vem jag är längre, vem jag är utan drogerna. Jag är så vilsen.

Gick igenom första delarna av steg ett med min sponsor idag, hon höll med, jag är helt vilsen nu. Hur fan ska jag hitta mig själv då? Du kommer att hitta sinnesro sa hon, Jag måste tro på henne. Jag har inget val.

Vad jag har är NA, jag får inte släppa det nu, det känns som att det är min räddning.

Jag känner mig tom utan honom oxå. Utan honom känner jag mig inte älskad, vare sig han älskade mig eller inte.

Jag behöver bara bekräftelse. Just nu får jag det ingenstans ifrån...

Jag saknar honom, jag saknar att droga med honom, jag saknar allt vi hade.

Texten ekar hela tiden:

Jag hatar att jag älskar dig och jag älskar dig så mycket att jag hatar

mig....

Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din.

Önskar att jag kunde skriva att jag bara för idag vart nykter och drogfri...

Tredje ggn jag bloggar idag. Var i valet och kvalet när jag satt med stegen om jag skulle ta en Lyrica eller två eller fyra istället och visst blev de så. Så mejlade jag ett fjant mejl till Mangan för att lätta upp stämningen inför mitt "kommande" besök som jag så noga planerar. Pucko jag. Antingen svarar han eller så blir jag nonchar han mig. Vilket som är katastrof för mig...

Jag har gått ut igen på allvar. Jag har använt varje dag sen i lördags. Vad behöver jag? Det vet jag inte själv ens?

Jag ska redovisa mitt stegarbete imorgon med min sponsor. Skrev ut allt nyss, har allt jobbat på bra märker jag. Jag orkar inte läsa igenom de. Jobbigt. Jag skjuter på allt som är jobbigt.

Just nu planerar och längtar jag bara till min barnlediga helg.

Kommer bara att tänka på en låt text.

Jag vet inte vem jag är, men jag vet att jag är din.

Mangan... Fuck it asså,jag är besatt, det måste vara sjudomen. Jag slår på mig själv. Mitt hjärta är ditt att förstöra. Skratta åt det så kommer jag kanske över dig.

Jag har vart på möte, de kändes bra, dela exakt om hur jag känner kring återfall och pixen. Flera snälla tjejer gav mig deras nummer, det värmer. På vagnen hem planera jag att ta några pix när jag kom hem. Men tror att ja plockar upp stegarbetsguiden istället och skriver i stegen.

Jag hatar att jag älskar dig, jag älskar dig så mycket att jag hatar mig.

Jag mejla han igår och skicka en ny vänförfrågan.

Jag förklara de där varför jag tog bort honom, att jag tyckte han mellan raderna kallat mig slampa. De var min huvudvärk skrev han.... Men han hade inte alls menat de så. Där kände jag direkt hur ja sjönk i skorna. MIn självkänsla gick i botten som vanligt. Men de är ok för mig att han känner så.

Jag är sjuk i huvudet.

Jag frågade i mejlet om vi skulle ses, jag var öppen om allt, hur jag kände och vad jag tänkte, orkar inte hålla det inne längre, jag lägger alla korten på bordet och skiter i konsekvenserna nu angående honom och oss, känns som att det inte kan bli värre än vad det är.. Hans bästa vän har gått bort och han mådde dåligt men han skulle hålla det öppet att ses. Det känns som en lättnad på nåt sätt, kan vi kan ses min barnlediga helg nästa vecka. Då vet jag vad vi ska göra då.

Jag har ju redan gjort det, i lördags. Vad hindrar mig från att fortsätta? Inget? Jo min son. Men jag tänker så att jag kan hålla de så att jag inte gör det när jag har honom. De är sjukdomen som talar. Fan, jag är en jävla knarkare, jag vill skrika det rakt ut! Jag är i extas just nu, jag tänker på nästa helg; få tag på Mangan, dra dit, få i sig kork, pix, lite allt möjligt ha sex och bete mig som jag alltid gör när ja är aktiv. Eller dra till C, få i mig grejer och bete mig som jag alltid gör när jag är aktiv med. Ha sex och ställa upp på saker jag inte gillar heller. Slå på mig själv. Jag är en expert med att slå på mig själv, jag är nog bäst på de.

Tre månader ja, va gör de för skillnad? "Jo men du är så annorlunda nu, du är dig själv nu" Hur kul är det att vara sig själv helt ENSAM.

Jag har slängt dom där tre månaderna i soporna. Nu står jag i valet o kvalet. Ska jag eller ska jag inte? Jag vet inte... Time will tell. Just nu vill jag gå ut, men inte idag.

Jag börjar dagen med ett par Lyrica som jag har kvar, men som inte står på min medicinlista. Knarkar jag då? Det har bara jag svaret på och svaret är ja.

Jag längtar bara till nästa helg när jag är barnledig så jag kan få tag i Mangans nr eller dra till C igen. Längtan och suget är så stort att ja inte vet hur jag ska hantera det. Jag försov mig till mötet idag. Det spelat egentligen ingen roll, för jag hade planerat att ta dom där lyrican iaf. Får att palla den där dejten. Varför skulle jag gå på den överhuvudtaget? För att slå på mig själv.

Jag verkar få ut något av de.

Jag tillåter mig själv att bli kysst o tafsad på i utbyte av lite kläder från H&M.

Jag känner mig som en knarkande slampa.