Jag önskar det bara var att styra upp sig. Spola ner tabletterna du har säger en ovetande vän. Som att de är så lätt när sjukdommen drar i mig som ett jävla besatt monster... De drar i mig konstant. Hon knaprar sina tabletter hon har på recept och blir bäng, de är på något sätt ok. 

Jag va så väck idag när ja träffa moster o mamma för att köpa julklappar att jag nästan tittade i kors. Dom märker inget. Dom vet inte ens att jag har problem. Eller så blundar dom för de...

Vill dom veta?

Jag behöver lägga in mig. Jag håller på att falla och jag står helt utan skyddsnät.

Jag behöver någon som kan ta min son medans jag är borta och jag har ingen. Jag har, men dom ställer inte upp. 

Jag står ensam.

Ensam är fan inte stark.

Jag faller.

Jag, hade det på gång, jag var på god väg att styra upp mig själv. Tre fucking månader... Du har fortfarande dina tre månader, du är bara i en svacka var det en på NA som sa till mig igår. De värmde och gav mig hopp.

Just nu är jag bara på jakt efter de där lilla ruset. Om de så gäller ifrån pixen eller de där jävla behovet av bekräftelse jag har.

Jag blir hög på bekräftelse.

Det botar Dysmormofofobin för en stund och jag får en spegel bild om så bara för för en dag eller några timmar. So what om jag bara är ett ligg. Jag får ett jag en stund. Ingen kan sätta sig in i hur jag känner för den stunden. De lugnet går inte att beskriva.

Det ger samma rus som ett par stess tior och det går inte att beskriva i ord.

Jag älskar bekräftelsen lika mycket som jag älskar tabletterna.

Därför kändes de som en kniv i magen när D inte kom igår.

Därför känns de som fjärillar i magen när jag vet att jag är barnledig i helgen och kan jaga bekräftelsen på samma sätt som jag jagar ett rus på tabletterna.