Jag vaknade i morse, kolla mig i spegeln och såg mig själv igen.

Jag har inte sett mig själv på flera månader.

Jag blir lyrisk och manisk på en gång. Jag vill skrika av glädje. Jag ser mig, hur jag ser ut, att jag gått ner i vikt, att jag faktiskt passar i jeansen jag kommer i nu.

Detta är tack vara att D ser mig nu, tack vara att C såg mig förra helgen.

Tack vara tabletterna...

Jag börjar bli mitt andra jag igen. Den jag var förut. Miss Pix for real.

Jag hatar henne lika mycket som jag älskar henne.

Hur bryter jag mönstret? Jag har inte ro att sitta kvar på mötena längre ens...

Men jag går dit än iaf.

Vem vill jag vara, den gamla eller den nya jag?

Jag vet inte...