Jag har ju redan gjort det, i lördags. Vad hindrar mig från att fortsätta? Inget? Jo min son. Men jag tänker så att jag kan hålla de så att jag inte gör det när jag har honom. De är sjukdomen som talar. Fan, jag är en jävla knarkare, jag vill skrika det rakt ut! Jag är i extas just nu, jag tänker på nästa helg; få tag på Mangan, dra dit, få i sig kork, pix, lite allt möjligt ha sex och bete mig som jag alltid gör när ja är aktiv. Eller dra till C, få i mig grejer och bete mig som jag alltid gör när jag är aktiv med. Ha sex och ställa upp på saker jag inte gillar heller. Slå på mig själv. Jag är en expert med att slå på mig själv, jag är nog bäst på de.

Tre månader ja, va gör de för skillnad? "Jo men du är så annorlunda nu, du är dig själv nu" Hur kul är det att vara sig själv helt ENSAM.

Jag har slängt dom där tre månaderna i soporna. Nu står jag i valet o kvalet. Ska jag eller ska jag inte? Jag vet inte... Time will tell. Just nu vill jag gå ut, men inte idag.

Jag börjar dagen med ett par Lyrica som jag har kvar, men som inte står på min medicinlista. Knarkar jag då? Det har bara jag svaret på och svaret är ja.

Jag längtar bara till nästa helg när jag är barnledig så jag kan få tag i Mangans nr eller dra till C igen. Längtan och suget är så stort att ja inte vet hur jag ska hantera det. Jag försov mig till mötet idag. Det spelat egentligen ingen roll, för jag hade planerat att ta dom där lyrican iaf. Får att palla den där dejten. Varför skulle jag gå på den överhuvudtaget? För att slå på mig själv.

Jag verkar få ut något av de.

Jag tillåter mig själv att bli kysst o tafsad på i utbyte av lite kläder från H&M.

Jag känner mig som en knarkande slampa.