Så tog jag mina 90 dagar idag, de e tamejfan tre månader ju!

Jag är inne i period när jag sörjer. Jag sörjer pappa, han är borta och jag har inte riktigt tatt mig tid att sörja, jag har inte vågat. Han dog för över två år sen och jag har inte sörjt än. Jag vet inte om jag nånsin kommer våga släppa ut det. Det känns som jag kommer dör av sorg då. Jag vet inte om jag klarar de.

Jag sörjer att jag förlorat min bror i missbruket, han lever än, men jag har förlorat honom, bara en tidsfråga hur länge han lever känns det som. Jag saknar honom med hela min själ och hela mitt hjärta. Han var min bästa vän.

Jag sörjer drogerna, att jag inte kommer droga mer, det låter sjukt, men så är det. Jag vill inte droga mer. Men jag sörjer de. Drogerna hjälpte mig att fly.

Jag sörjer att jag är ensam, ensam är fan inte stark. Ensam är ensamt. Hade jag inte haft mamma, min sponsor och Dolly hade jag inte vart ren idag.

Jag sörjer mina handlingar från mitt aktiva liv. Den skada jag har orsakat de jag älskar. Jag har fan bara trampat fram rakt över dom, pga att jag är en jävla pundare.

Jag trodde jag skulle vara glad när jag tog den där brickan på mötet idag, men det kom bara tårar. Jag vet inte varför jag är så ledsen. Det känns som att ingen bryr sig om att jag kämpat i tre månader nu. Jag är väl helt enkelt ledsen för det känns som att jag gör detta helt ENSAM. Nej, jag vet faktiskt inte varför jag är ledsen. Det är för jag känner den tomhet de står om i literaturen. Den tomheten som drogerna lämnar efter sig. Den tomhet man ska fylla med andlighet. Jag ser fram emot det. Jag vill inte vara ledsen mer.

Jag har börjat med stegen nu, jag ska verkligen kämpa med mig själv.

Jag ska klara de här och va drogfri bara för idag. 

Tack NA.