Så kom mardrömmarna igen.

Om lillebror, om att vara aktiv, om att inte vara aktiv och se på dom som är aktiva.

De bara kryper i hela mig. Hade panik när jag vaknade.

Jag saknar min lillebror så de gör ont. Igår fick jag höra i förbi farten "att han är ju galen som drar i sig en hel gubbe på en gång"

Bevis svart på vitt att han är aktiv alltså. 

Det är lättare att gå i sin egen lilla värld och inbilla sig att han håller sig lugn, jobbar och sköter sig... Jag vill ju så gärna att de ska vara så.

Jag är så jävla less på mardrömmarna.

Så jävla less på rastlösheten. Känns som jag räknar minuterna på varje dag. Känns som jag håller på och tappar förståndet. Jag behöver något som får dagarna att gå.

Skulle vilja gå på möte idag. Går ju inte eftersom jag har sonen hemma. Kom till insikt igår att jag verkligen behöver NA. Det känns skönt att veta det. På torsdag tar jag 90 dagar, riktigt stort. Skönt att slippa ta brickor sen fören man har gjort ett halvår. Börja med stegen och verkligen jobba med mig själv. Det behöver jag.

Bara för idag ska jag vara nykter och drogfri med.