Jag har fan ont i bröstet efter ångesten inatt. Inte nog med att jag har haft en jättefebrig son som har yrat och vart vaken titt som tätt, så har jag haft panikångest... Hemma med sjukt barn idag. Minuterna bara kryper fram. Skönt att Mangan hamnar längre och längre bort. Det var väl så att han påminde mig om de vi hade och hur jävla ensam jag faktiskt är. Det är kanske inte ens honom jag saknar, bara att ha någon. Den dagen kommer väl, kanske, eller?

Jag hoppas det. 

Jag saknar att ha någon, minns inte hur det är ens.

Jag saknar så mycket i mitt liv.

Det känns så tomt.

Det jag lever på är kärleken till min son och hans kärlek till mig, den är starkare än något annat. Ångesten över att jag drogat är nästan så den dödar mig, nästan så jag vill dö. Den gör så ont så jag nästan inte vill leva. Men jag måste leva för honom, göra allt bra igen. Det är upp till mig, det är min grej att fixa allt. Jag måste må bra, bli bra, för hans skull. Det tänker ja se till att det blir så oxå.

Jag ska se till att aldrig mer plocka upp igen för våran skull, men ta en dag i taget.

Bara för idag ska jag va nykter och drogfri oxå.