Vet varken ut eller in. Vem jag är, hur jag är, var jag är.

Ensam som fan. Hade det inte vart för mamma och någon till hade jag stått helt själv nu när jag inte är aktiv längre. Tragiskt. Sitter ensam större delen av tiden. Tankarna är väl det enda man har. Hakar upp sig på honom, han sitter iofs inte fast lika hårt JUST nu. Tanken på att vara ensam, tanken på att träffa någon, hur gör man det nykter? När jag var aktiv tog man ju bra tag i någon. Nu vågar jag inte. Man ser någon och har ingen aning om hur jag ska ta kontakt. Jag känner mig bara puckad, för jag vågar inte. Ska jag leva ensamt alltid? Saknar att ha någon, saknar att få känna med någon. Minns inte ens hur det är. En varm famn nu i kylan, fan va nice det hade vart. Vill jag ha någon då? Skulle jag kunna leva med någon? Dela det trasiga jag har?

Jag är ju fan så jävla trasig så jag har ju ingen aning vem jag är längre...

Saknar den jag var. Kommer jag hitta mig själv igen? Förmodligen inte den jag var. Kommer jag hitta tillbaka på ett ungefär då? För nu vet jag inte på ett hum ens vem jag var. Det är tomt inombords. Jag saknar mig själv som fan. Jag vet att jag kände glädje. NU vet jag knappt vad glädje är.

Jag är så jävla vilsen..

Men bara för idag är jag drogfri iaf