Mardrömmarna kommer som vanligt. Inatt i drömmen var jag hos honom och söp och tog tjack. Men kom på en sak när jag vaknat, en positiv grej ändå, jag ser det ju som en mardröm nu. De fucking jävla livet man levde förut. Minns drömmen i detaljer. Den var inte nice. Jag blev inte behandlad väl av honom, fyfan vilken jävla mardröm, blev kränkt till den mildaste grad och jag gick med på det. Är det så det har varit kanske? Ja det är det nog, denna tredje hands grejen, jag det var i tredje hand jag kom efter hans flickvän och drogerna. Jag va ju för fan bara en rolig grej vid sidan av. Jag vill inbilla mig att det inte var så, att jag verkligen betydde något. Men de gjorde jag inte. När det med bror hände såg han en enkel väg ut och slutade bara höra av sig. Nu kommer han nio månader efter och tror att det bara är att skicka ett roligt mejl och tro att allt ska vara som vanligt igen. Jag låter ju honom tro det med, JAG låter det vara så.

Allt hänger på mig. Det är ju faktiskt så. Jag går och funderar på om vi ändå inte kan träffas utan att jag tar mig återfall, om jag kan träffa honom och mörka ett återfall, eller helt enkelt träffa honom ta ett återfall och sedan en vit bricka, det är sjukdommen som talar. Jag ska inte ha kontakt med honom eller träffa honom alls, men har tydligen inte kommit dit än. Min sponsor förstår mig i detta. Det känns som en lättnad. Jag behöver tänka på mitt tillfrisknade, inte på honom, inte på att jag måste ha någon. Jag måste lära mig att känna att det är ok att sakna att ha någon. Att de är ok att känna saknad och att känna sig ensam. Det gör vi ju alla någon gång...

Jag har vart på möte varje dag i helgen, det har hållt mig ovanför ytan.

Vart så tomt utan min son denna helgen, nu kommer han snart hem, älskade unge