Är nog det jag är, orkar inte känna efter ens...Nu har det vart tyst ett tag. Jag har inget sug efter drogerna heller. Det är lugnt med andra ord. Då kryper det i mig. Är det ens meningen att det ska vara lugnt i mitt liv, är jag menad för att leva i lugnet?

Mardrömmarna finns där, D kommer och kräver att jag ska kränga för att gottgöra honom, annars kommer dom där jävla färgerna och gör det surt för mig, känns som en verklig jävla dröm. Han är pist på mig och jag har inte ens gjort honom något. Att jag att ska ta på mig fucking jävla bördan..

Skenet utåt då, mina 69 dagar, åh jag är så himla duktig, de går så bra, jag e så glad. Bullshit. Jag undrar om jag inte hade de bättre när jag va bäng ibland, den som har de bra nu är min son och det är det det handlar om. Det är det jag inte får glömma. Sluta tycka synd om mig själv och kämpa på för hans skull.

Ibland känns de som att han faktiskt skulle ha det bättre nån annas stans, hos någon som faktiskt orkade, jag orkar verkligen inte va den glada duktiga mamman 24/7. Undra om jag någonsin kommer va det, fick en bok av kuratorn; Handbok för föräldrar med psykiska problem. Hur fan känns inte det då?? 

Jag kämpar ju verkligen, jag vet att jag är en bra mamma, min son älskar mig, men jag kommer aldrig va/bli en bullmamma. Jag älskar min son över allt annat. Nä, fuck it va jobbigt de blev...