Saknar båda, vet inte vilken plats dom har i mitt liv egentligen, är det kärlek? Den ena tog för stor del i mitt liv, jag kunde inte andas tillslut. Jag vet när jag ser han. Jag gav upp för längesen. Älskar jag honom? Eller älskar jag han för det vi hade ihop, missbruket, sexet, låtsas relation bakom ryggen på hans flickvän?Jag ska ju tillåta mig att tänka på de, tänker jag för mycke på de då, kanske, men inte gå till handling, jag vill ju bara åka dit, ta den där första, ska inte, vill, ska inte.

Pundare. De e jag. Tack NA, tack vare NA finns jag idag, jag längtar inte efter döden idag, jag längtar efter att få leva, jag längtar efter lycka. Jag tänker ta mig fan hitta de, utan honom, utan dom.

Va är det med Danne då, varför fastnade han med då, jo han gav mig inget, men han tog hand om mig på nåt vis, jag saknar de, han ”älskade” mig oxå vid sidan av och de dög för mig. När fan ska jag lära mig att enbart det bästa duger, jag förtjänar det bästa. Jag vill bli älskad på riktigt, inte bara på deras villkor.

Jag har så jäkla mycke som måste ut, kommer väl blogga ur mig tills ja blir tom nu när jag väl börjat.

Bara för idag har ja klarat de igen...

Att aceptera mig själv som jag är, pyttsan, det kan jag bara inte, undra om jag nånsin kommer kunna de? Kommer jag lära mig det genom stegen?

Just nu vandrar tankarna till att vara med någon, specielt honom, är det han som är den, nej, jag tror inte det, det är han som sitter på pixen, pixen som leder till första bärsen som sen leder till att köpa den där efterlängtade bollen, fuck it asså... Det finns inte på kartan om man kollar i facit. Jag förlorar allt då. Hur kan jag ens överväga de. Tillbaka till att vara med någon, jag vill bara han NÅGON, hur dumt låter inte det då, ha någon bara för att ha någon, förut har de nästan kvittat hur jag blivit behandlad, så känns de nästan nu, söker ju för fan som en jävla hök vart jag än är, han då? Han, han, han? Som tur är så kastar jag mig inte över allt o alla utan pixen. Jag får aceptera läget ja, aceptera de jag inte kan förändra, låter som en jävla klyscha men de är ju fan så. Jag ska nog lära mig att leva utan någon, tills jag kan lära mig att leva med mig själv kanske... Damn it va svårt de är. Saknar honom, saknar pixen, saknar de inte alls egentligen, vill leva som vanligt, hur fan man nu gör de, vet inte längre. Tur att jag har de få jag har kvar, att jag har gemenskapen och mötena att gå på, annars hade ja tappat bort mig ännu mer än jag gjort. Vill hitta mig själv igen, den glada jag jag faktiskt är, vara den glada jag tillsammans med min son och bara tillåta mig själv och må dåligt ibland som vanliga människor gör....