Jag va på möte idag, tar 90 dagar, alltså 3 månader på torsdag. En go gubbe som har 34 hela år i programmet gav mig ett grattis kort i förskott för han kunde inte komma i över morgon, han var så go och snäll och krama mig så sa han; Tänk nu på att de kommer svåra tider, vid olika perioder. Det kan vara 3 månader, 2 år osv.

Jag fattar precis vad han menar.

Jag känner mig tom på något vis.

Jag kan inte sätta fingret på ett specifikt drogsug, men jag tänker på HUR jag ska ta ett återfall och OM jag nu ska göra de. Inte ATT jag ska de. Flummigt.

Jag saknar drogerna, för dom ger mig en identitet på något vis, jag vet mer vem jag är när jag e roliga Pix M. Jag vet mer hur jag ser ut när jag har knaprat mina pix och druckit dom där bärsen.

Nu vet jag inte vem jag är.

Jag saknar den roliga Pix M. Fast egentligen saknar jag väl den M som var innan pixen och alkoholen tog över mitt liv. När jag var den där ordentliga präktiga som hade koll på allt.

Nu har ja supit och knarkat ner mig, opererat om mig, tattuerat sönder mig, jag är ett annat jag som jag faktiskt inte gillar.

Jag saknar mig själv.

Drogerna ger mig en idientitet, de känns som utan drogerna är jag inget.

Men jag ska kämpa på.

För mig och min son ska jag bara för idag vara nykter och drogfri oxå.

Satt på vagnen på väg hem från möte, då vandra tankarna iväg... På sista kvällen där, innan jag insåg va fan jag höll på med. Satt med R och söp en tisdag, mitt i natten kom vi på att vi skulle ha en boll. De skaffa jag med. Vi rökte hela natten och jag nodda bort hela nästa dag. En natt och dag jag helst vill radera ur mitt liv. Natten där på la jag in mig. En del av mig älskar ju heroinet... Helvete vad ont det gör att skriva det.

Nu på vagnen drömde jag mig bort, att träffa R igen, bara en sista ggn. Köpa på sig, "mysa" ner sig med foliet och ta en helnatt igen. Fan va gott det skulle va. Jag saknar R just för det, för vi delar bollarna, det har blivit någon sorts konstig kärlek till honom pga det. Att ses bara vanligt på en kaffe är uteslutet, vilket han vill, han vill mer än bara "festa". Jag kan inte ha honom i mitt liv om jag ska hålla mig clean.

Fan vilket drogsug jag har. 90 dagar om 3 dagar. En dag i taget. Jag vet att trots suget fixar jag detta, för jag vill, för jag har NA.

Bara för idag ska jag vara utan boll, nykter och drogfri. 

Lyssnar på Håkan Hellström, han sjunger "Ge mig nåt som tar mig någonstans"

Lite så jag tänker idag. Samtidigt som jag tänker på hur stor torsdagen kommer vara. 3 jävla månader utan så mycker som en klunk öl. Jävla stort är det.

Jag känner mig stark idag när jag tänker på att jag tog bort honom från Facebook. Eller ja, stark och stark, jag känner mig starkare iaf. Jag gjorde de mot min egen vilja iaf. Jag älskar honom. Han såg mig bara som ett roligt ligg. Nån att punda med och få ha kul sex med. Konstigt nog rör de mig inte mer i ryggen än va de borde göra. De är ju de jag är för alla lixom. Fyfan va hemskt, de borde ju kännas mer än det gör tycker jag. Vilken jävla låg självkänsla jag har. Jag tycker helt enkelt inte jag är värd så mycket mer än vad han och de andra killar jag haft tycker...

En rolig sak helt enkelt. En rolig sak man knarkar med och har sex med.

Det hade vart enkelt och knarka nu för att slippa och tänka på detta...

En någorlunda lugn natt utan mardrömmar iaf. Skönt att bara få sova och drömma vanligt, en lyx för mig nuförtiden...

Tänker mycket på det med Dysmorfofobin va jävla handikappad jag är. Det är den som gör att jag ligger närmast ett återfall just nu tror jag. Jag är så vilsen i mig själv och mitt utseende att jag inte vet varken in eller ut. De enda stället jag kan gå till nu och känna mig någorlunda trygg nu är NA. Jag börjar känna mig trygg där.

Jag är verkligen handikappad med min diagnos. Jag vill veta hur jag faktiskt ser ut. Jag försöker intala mig själv att jag duger, det är ju boktsavligt talat som att prata med en vägg. Jag kan lixom inte tänka mig på att dra iväg och träffa vänner och hitta på något eller så. För jag kan bara inte. Jag vet ja INTE hur jag ser ut.

Detta får mig att tänka att om jag skulle ta nåra pix spelar det ju ingen roll. För att åka på en date tex, ta några pix, det är ju ändå ingen som märker... Då bryr jag mig inte så mycket om hur jag ser ut, eller tycker iaf att jag ser ganska ok ut i spegeln. Att åka till C och ta några bärs och någon pix, fast han skulle aldrig låta mig.

Men jag vet ju med mig att det är ju bara för mig själv jag ljuger. JAG SKA INTE.

Men tankarna finns där. Fan jag har nog drogsug idag märker jag. De sköna är att jag vet att jag inte kommer droga idag.

Jag har äntligen tatt bort honom från facebook, han kallar mig hora öppet på facebook, det är INTE ok, han skrev det mellan raderna, de tog mig ett par dagar att fatta det. Men nu när jag verkligen fatta det så finns det bara en sak att göra och det är att ta bort honom. Fan va ont de gör, på facebook lixom, han hade lika gärna kunnat stått med en skylt på stan. Det visar vad han verkligen tycker om mig.. Jag som älskar honom. Han tycker jag är ett luder...

Det gör ont som fan...

Han är borttagen nu iaf. Jag måste släppa honom nu. För gott.

Bara för idag ska jag vara drogfri oxå.

Så kom mardrömmarna igen.

Om lillebror, om att vara aktiv, om att inte vara aktiv och se på dom som är aktiva.

De bara kryper i hela mig. Hade panik när jag vaknade.

Jag saknar min lillebror så de gör ont. Igår fick jag höra i förbi farten "att han är ju galen som drar i sig en hel gubbe på en gång"

Bevis svart på vitt att han är aktiv alltså. 

Det är lättare att gå i sin egen lilla värld och inbilla sig att han håller sig lugn, jobbar och sköter sig... Jag vill ju så gärna att de ska vara så.

Jag är så jävla less på mardrömmarna.

Så jävla less på rastlösheten. Känns som jag räknar minuterna på varje dag. Känns som jag håller på och tappar förståndet. Jag behöver något som får dagarna att gå.

Skulle vilja gå på möte idag. Går ju inte eftersom jag har sonen hemma. Kom till insikt igår att jag verkligen behöver NA. Det känns skönt att veta det. På torsdag tar jag 90 dagar, riktigt stort. Skönt att slippa ta brickor sen fören man har gjort ett halvår. Börja med stegen och verkligen jobba med mig själv. Det behöver jag.

Bara för idag ska jag vara nykter och drogfri med.

De värmde fan ända in i själen när han titta på mig och sa de på mötet idag.

För en stund inbilla jag mig att NA inte var något för mig igår. Bara för jag slarvat med mötena i veckan. Snart 90 dagar, jävla häftigt egentligen. Idag fick jag en sådan där uppenbarelse igen, att det verkligen fungerar. Jag har vart ren i snart 90 dagar och det är ju fan tack vare NA och mig själv såklart. Jag ser fram emot att ta den brickan och att börja med stegen. Det skrämmer mig lite för då måste jag ju börja känna ännu mer. MEN, som min sponsor sa; du dör inte av att känna. Sant.

En bra början på dagen. Jag känner mig stark idag!

Idiotens ord i förrgår gav mig fan kämparglöd istället för motsatt effekt. IDIOT.

Kanske jag får ja power till att blocka honom idag oxå, vi får se.

Jag älskar min son över altt annat och bara för idag ska jag vara nykter och drogfri.

Jag fjanta mig igår och skrev en löjlig status på Facebook, de gör jag ofta, ironi är lite min grej. Då tar han tillfället i sin akt och slänga in en syrlig jävla kommentar. VARFÖR?

Jag har inte gjort människan ett jävla dugg. Det gör förbannat ont att bli sparkad på när man ligger ner. Fan fan fan.

Dagen som ändå började ganska ok. Inget sug, inte för mycke ångest, så vänder de direkt. Denna människan föder ångest hos mig ju. Fan vad ont de gör. Jag borde blocka honom igen, bara bort med han, Men jag kan fan inte. Varför tillåter jag honom att såra mig om och om igen...

Alltid samma sak. Det har varit såhär i över ett fucking jävla år nu.

Han ger mig ångest, drogsug och sårar mig om och om igen. Det enda som hindrar mig från att slippa just nu det är att trycka på en jävla knapp och blocka honom på Facebook nu, för det är det enda stället han får tag på mig. Helvete va svag jag är för honom.

Men jag ska klara det, de vet jag att jag gör.

Bara för idag ska jag klara det med.

Jag har fan ont i bröstet efter ångesten inatt. Inte nog med att jag har haft en jättefebrig son som har yrat och vart vaken titt som tätt, så har jag haft panikångest... Hemma med sjukt barn idag. Minuterna bara kryper fram. Skönt att Mangan hamnar längre och längre bort. Det var väl så att han påminde mig om de vi hade och hur jävla ensam jag faktiskt är. Det är kanske inte ens honom jag saknar, bara att ha någon. Den dagen kommer väl, kanske, eller?

Jag hoppas det. 

Jag saknar att ha någon, minns inte hur det är ens.

Jag saknar så mycket i mitt liv.

Det känns så tomt.

Det jag lever på är kärleken till min son och hans kärlek till mig, den är starkare än något annat. Ångesten över att jag drogat är nästan så den dödar mig, nästan så jag vill dö. Den gör så ont så jag nästan inte vill leva. Men jag måste leva för honom, göra allt bra igen. Det är upp till mig, det är min grej att fixa allt. Jag måste må bra, bli bra, för hans skull. Det tänker ja se till att det blir så oxå.

Jag ska se till att aldrig mer plocka upp igen för våran skull, men ta en dag i taget.

Bara för idag ska jag va nykter och drogfri oxå.